Pluslista

Jag jobbar hårt på att komma på fördelar med att exet flyttar ut. Det är inte lätt och det kommer att krävas enormt många för att det ska väga upp det negativa. Att ha barnen på halvtid och alla illusioner om kärleken krossade är svårt att kompencera, men jag ska ändå göra ett försök att samla på mig små positiva grejer.

Det räcker att öppna kylskåpsdörren för att jag ska komma på ett par.
- Jag kommer inte att ha 4 öppnade filpaket av okänd ålder som står och tar plats
- Ställer jag in en matlåda kommer det att vara min matlåda
- Äggkartongen kommer inte att hoppa ut och anfalla mig (exet gör otäcka obalanserade travar)
- Jag kommer att veta vad det är i plastburkarna och får skylla mig själv om jag hittar obehagliga överraskningar långt in.
-Jag kommer inte att behöva leta efter visparna i bunkar med gammal vaniljsås långt ner bland grönsakerna

Futtigt.. ja... Hälften av dagarna kommer jag att äta ensam och kommer kanske inte ens att orka öppna kylen. Jag kommer att sakna de där vinglande bergen och att få en ost i pannan när jag ska plocka ut smöret. Men jag antar att jag är så illa tvungen att göra det bästa av situationen.

Skäms lite...

Man kan och ska inte jämföra sorg säger kloka människor till mig. Varje sorg är sin egen och lika mycket värd.
Någon annan klok sa en gång att det kan vara lättare att bli änka än att bli lämnad, för då får man behålla sitt ex kärlek som den var i minnet. Just idag känns det dock väldigt förmätet.
Jag ramlade via aftonfabeln in hos Singelpappa och fick lite perspektiv på livet.
Så nu skäms jag över min oförmåga att ta mig i håret och skärpa mig, min envisa svartsyn... min ovilja att se det positiva som faktiskt kan komma av alla påtvingade förändringar av min tillvaro.

Det kunde ha varit så mycket värre... Dumpad gör ont - men jag sörjer någon som inte är den jag sörjer idag egentligen. Jag klamrar mig fast vid minnet av någon som slutade vara just den för länge sedan. Han finns men den han är idag är inte värd allt det här. Mina barn är värda så mycket bättre än den jag är idag, och jag är värd så mycket mer. Dags att ta sig i håret.

(Det kommer att komma bakslag och återfall det är jag säker på - men jag ska åtminstone försöka)

Knark

Jag har kommit över något som åtminstone en liten stund då och då får mig att känna mig lite bättre.
Förra veckan fick jag en efterlängtad inbjudan till Spotify så nu knarkar jag gammal nostalgimusik. Det bara går inte att deppa lika hårt och svårt medan man lyssnar på The Flying Pickets t ex. Ibland kommer jag till och med på mig med att sitta och le lite

Tandborstfamiljen

Vissa saker bidrar mer till känslan av overklighet än andra.
I badrummet står en familj av tandborstar. Hans och min lutar sig obekymrat mot varandra och barnens trasslar in sig i tandborstfamiljskramen.
Varje gång jag går in i badrummet ser jag den... den lilla vanliga trygga tandborstfamiljen. Våra tandborstar har lutat sig mot varandra i 9 år... och fastän jag inte har fått luta mig mot honom som om vi var familj på nästan ett halvår så lutar han fortfarande sin tandborste mot min. Det är så orättvist - en plastbit får mer ömhet och närhet än jag.

Men jag ska inte vara för hård mot den. För snart flyttar han ut. Snart står min tandborste lika ensam som jag. Tack och lov för de små rosa barntandborstarna som inte kommer att försvinna alldeles.

Jag skär mig

Livet gör så förbannat ont ibland. Och vad gör man när det gör för ont... Många skär sig. Jag har aldrig vart en sån som gör det, jag är mer typen som råkar knäcka näsbenet när jag i förtvivlan dunkar mig i skallen med det jag råkar ha i näven när jag blir för pressad.

Men idag kom jag på ett väldigt bra sätt att skära mig. Förmodligen vänder det sig i magen på folk som ser mig för jag skär mig rejält, men det blir inga permanenta skador av det.

Vill ni veta hur jag gör? Jo, nu för tiden har jag tokrött hår och vad jag gör är att jag tar på mig min babyrosa sticketröja. Jäklar vad det skär sig!
Lägg till min nya blogg och effekten är fulländad - Skärande skär

(Livet ÄR stundtals förfärligt men på något konstigt sätt kommer det en liten glimt humor i det ibland - antar att det är en av de saker som håller kvar mig på rätt sida och gör att jag inte skär mig på allvarligare sätt)

Rosa ensambloggande

Jag är ingen rosa personlighet. Innan allt kraschade var jag brun eller grön, nu är jag grå eller svart. Urtvättad solkig och tragisk... blå...
Därför tvingar jag mig själv att välja den rosa mallen till min blogg till att börja med. Det går helt emot mina instinkter. Rosa känns inte jag, inte naturligt för fem öre. Å andra sidan är skilsmässa och depression inte naturligt heller. Den här trasiga, värdelösa människan som börjar gråta bara för att hon andas är inte jag.
Å tredje sidan... valde jag en grå eller svart mall efter hur jag mår så vore det ju egentligen inte jag heller. Den som en gång ska stå - det är någon annan.

Alltså tar jag den rosa. Rosa för döttrarnas skull - de gillar rosa och de gillar mig. Rosa för det obekymrade barn jag en gång var. Rosa för att göra något annorlunda...

Ensamstående

Jag fick en enkät att fylla i och fastnade vid rutan "ensamstående med barn" och insåg att det är min nya titel. Ensamstående..

Förr stod vi tillsammans - jag och mina barns far, jag och min älskade. Nu står han med någon annan...

Jag står ensam... eller står förresten... snarare ligger och krälar, det är alldeles för svårt att ta sig upp och stå. När jag en liten stund hittar fotfäste faller jag lika snabbt igen. Ensamfallande... ensamkrälande...

En vacker dag kanske jag kan lära mig att bli ensamkrypande, ensamsittande och ensamhukande... Men stå...? Dit upp är det alldeles för långt.